Happy Birthday to you Moma and other darker thoughts.

Ja nu ska jag skriva på svenska för en gångs skull. Undrar hur det ska gå. Om jag fortarande kan uttrycka mig på modersmålet eller för evigt har förlorat mig i engelskans virvlande grepp.

Hur som helst. Dagen var som dagar brukar vara ung, förutom att det var mammas födelsedag. Så hela dagen gick åt åt den. Men det gör inget. Känns skönt att inte ha sig själv som huvud intresse/huvudbry för en gångs skull. Eller det är nog inte helt sant. Jag kan inte låta bli att vara alldeles för självupptagen ibland. (Som nu tex. Argh!)

Vaknade upp med en ofrånkommligt sömnig och betungande trötthet. Hade bara sovit fyra timmar. För jag fastnade i ett youtubemaraton av stand up comedy (RAw Eddie Murphy och Inside the actors studio med Robin Williams)Skrattad men missnöjd och orolig gick jag och la mig igår/imorse, fast besluten att vakna på utsatt tid så jag skulle hinna med pajbakningen. Vilket jag gjorde, med nöd och näppe. Men hela min kropp sa "Gå och lägg dig igen, människa?!"
Åkte således över till mamma där alla var samlade redan. Mamma på ett lätt irriterat och stressat humör men lite glad ändå. Morfar och mormor med respektive, Helena och Tjåken.

Det blev tårtätning, och nyhetsuppdateringar. Samtal om diverse krämpor morföräldrarna emellan och som vanligt så kändes det som om vi var två grupper, separerade av ålder.

Finns så mycket jag kan säga om dem och oss osv. But this is not the time and place, för kl är 2:30 ser jag nu...

Firandet var trevligt, mamma blev hurrad och sjungen för och tyckte om sina presenter. Delikatesserna, eko-kudden och de turkosa fjäder-örhängena. Samt pajen som jag gjorde. T.o.m. Helena och Tjåken godkände den, fast den innehöll de högst tvivelaktiga ingredienserna spenat och fetaost (hehehe).

Efter att gästerna hade gått hem hade mamma och jag ett rätt långt samtal om det ena och det andra. Och det var skönt, för det var så länge sen det hände sist. Blir inte så mycket ensamtid med varandra nuförtiden eftersom hon har Tjåken. Men nu blir det förhoppningsvis mer av det.

Sen kom man hem och efter ett ganska långt tag får man syn på älsklingen som kommer online. Men det är bara en synvilla. För han ska strax, alldeles för snart gå igen.

Och det värker.

Jag blir bara bitter.
Jag vill inte känna så här.
Så otillfrdsställd.

Hur kan en bra dag med sin positiva stämning förstöras så snabbt?

Men jag låtsas som ingenting,
vill inte vara den som klagar för mycket.
Vill inte vara svag.
Men jag fylls av en bitterhet.
Den går inte att hejda.
Blir bara värre för varje gång som går.
Och berätta hur jag känner, dvs "klaga" har jag inget för.
Det bara spär på hans bitterhet.
Vilken är orsaken till hans nonchalans.
Denna nonchalans, denna attityd som sårar.
Som gör att det värker...
Som får mig att tänka "Fuck it!"

Vad är detta? Moment 22?

Varför måste det alltid sluta så här? Vilket problem vi än har, slutar det alltid i denna position.

Känns inte bra. Inte heller bristen på kontakt. Inte heller denna kyla som sprider sig och förbittrar. Det finns en mur emellan oss.
Det känns som om jag förlorat min bästa vän.

All in love is fair.

Good day.
Bad day.
Strange day.
All in the same day.

Restless and irritated.
Dancing does me good.
So many pieces missing.
I don't care to explain.
Just like you.

Spring offers a traditional promise
of a better time to come.
A promise so uncertain
I don't dare to believe it.
The new smells, the wet pavement
and romantic flowers of may whispers
of late summer nights
and new young love.

I feel left out.
I feel cheated.
Summer is not going to bring any success.
Summer will dissapoint.
Just as me...
Too many times before.

All in love is fair.
Is btw a song by Stevie wonder.