delicate things

Ibland känner jag mig så frustrerad. Och jag undrar om vi ens passar ihop.
Det känns som om du ser ner på mig. som om när jag kritiserar dig det minsta så måste du
hävda dig och försvara din stolthet eller whatever och säga något som får mig att känna mig
liten och tilltryckt.
Och jag undrar..är det meningen att det ska vara så? Ska jag som din flickvän känna så?
Det känns inte bra.

Efter att ha läst en massa "compability reports" så känner jag mig ganska modfälld.
Vi passar inte alls. Tydligen så förstår vi inte varandra och detta skapar irritation och
aggression. På det sexuella planet kan det flamma upp plötsligt men det är inget som håller
en längre tid och det leder sen till frustration. Kul.

Många gånger så blir eftersmaken efter att ha pratat med dig en ganska otillfredställd känsla.
Jag uppfylls inte av någon mjukhet i hjärtat. Det händer ytterst sällan. Utan istället något
rebelliskt, nästan lite hämndlystet.
Kanske är det jag som är problemet. Kanske är det att du tar fram det i mig. Kanske är jag masochist och spelar martyr rollen, jag vet inte. Kanske är det för att det är tusentals mil emellan oss och jag börjar bli trött på den bristfälliga kontakten vi har.

Allt detta gör mig ledsen och olycklig. Jag vill inget hellre än att bli uppfylld. Vara fylld till bredden av dig och känna mig tillfreds. Känna mig nöjd och harmonisk. Uppfylld av varm omtanke till dig.

Varför blir det inte så?

Är det för att jag frustrear dig också? För att jag inte gör det jag ska? För att jag inte är den personen som du egentligen vill ha och behöver.

Am I getting punished for not being this person?

En varm, stabil, vis, fruktansvärt lojal, rättfram, modest kvinna med ambitioner och kapacitet. Som inspirerar dig,
som gör dig trygg. Trygg på ett sätt som jag förmodligen aldrig kommer att kunna förmå. För jag är oberäknelig. Du litar inte på att jag kommer vara trogen har jag en känsla av.
Du tror jag kommer göra dig olycklig med min ostabilitet...men på något sätt är det som om du tycker detta är ditt kors att bära i livet.
Att älska den svåra kvinnan.
Att göra den uppofringen. Offra din egen sinnesro för att du förtjänar att lida? eller att axla den bördan?

Kan det vara så?

Jag vill inte vara en börda. Men jag vill vara med min sanna kärlek.
Jag antar att jag kommer vara en börda för någon..eller så kommer jag leva ensam i mitt liv.

Det känns som att det är inget jag tolererar, att leva ensam.
Så med andra ord...stackars den som mot bättre vetande blir kär i mig...För det kommer sannerligen inte bli en lätt resa.

Sanningen är att jag inte vet hur jag kommer känna när jag är nära dig. Kanske klättrar jag på väggarna, eller så känns det som om jag kommit hem.
Det visar sig.

Och det värsta av alltihop vore om jag inte gav oss och mig själv den chansen att uppleva detta tillsammans. Jag vill inte titta över axeln och tänka "tänk om..?"

The lovers - an ocean apart.

Do I dare to hope it?
Do I dare dream about it?
Will we finally unite in a little more than a month?
I need you. I need you...

No quiero llorar.

I dont wanna feel like this. A half person.
Dreaming of your closeness.
Being resigned to only daydreaming.
It doesnt cut it anymore.
Neither for you.
I need you...

Im a selfish girl.
I want your time and attention.
Your devotion and concentration.
All to myself.


But Im scared of hoping for too much.
I dont want to cause my own heart ache out of shattered expectations...

I want to have answers...
Will we work?